Börja med dig själv, vad kan du göra för andra. Allas droppar ger ett hav av ödmjuk- och vänlighet.
torsdag, oktober 15, 2009
Funderar lite på detta med hemlöshet
TACK SVT för att ni gör program om hemlösheten. (Om du inte sett det kan du se det i SVTplay). Detta ämne har jag funderat kring tidigare och idag under HEMLÖSHET.
Kritiska röster höjs ofta mot min roll som ordförande i föreningen Stockholms hemlösa, dessa höjs av avlönade personal i diverse vinstdrivande företag och ”frivilligorganisationer” uppbyggda runt och på hemlösa människors bekostnad. Kritiken handlar ofta om hur jag kompromisslöst förespråkar alla människors behov av ett tryggt hem och möjligheten till ett privatliv. Många tycker att mitt ständiga tjatande om att omprioritera har varit allt för enkelt. "Ge hemlösa ett tryggt hem och därefter, utifrån detta hem stödja de som behöver detta med vad som krävs för att behålla det". De allra flesta i den här lukrativa ”hemlöshetscirkusen” anser att frågan blir mer intressant om den fragmentiseras, om den delas upp i åtgärder, om de hemlösa delas in i grupper och problematiseras. Men så länge den ”hjälp” som idag ges uppenbarligen inte fungerar och utgår från vad jag själv som medmänniska anser mig behöva för att leva ett värdigt liv kommer jag fortsätta med det. Dessutom måste hjälpen innefattas av att dela med sig av sin relativa "makt" över den hjälpbehövande och även av det personliga ansvar som krävs för att göra detta? Hur ska annars människor i hemlöshet få makt över sitt eget liv och kunna ta det ansvar samhället kräver? Hemlöshet är i grund och botten ett bostadspolitiskt problem som av någon underlig anledning övergått till att bli ett socialt vårdproblem. Frågan vi alla måste ställa oss: Skulle jag vilja vårdas på ett "sjukhus" resten av mitt liv? Och vad har egentligen en eventuell vårdfråga med rätten till ett tryggt eget hem med möjlighet till ett privatliv att göra?
I dag görs väldigt mycket som handlar om att lindra effekterna av hemlöshet. Frälsningsarmen, stadsmissionen, socialtjänsten och otalet andra organisationer omsätter enorma summor (hemlösheten omsätter idag runt elva miljarder kronor) och lägger ner en massa energi på att hjälpa människor som inte har ett tryggt hem. Hos dessa organisationer kan du få i stort sett allting, utom just ett tryggt hem. Vad hjälper det med pedikyr, internetuppkoppling, tid hos frissan, samtalsterapi och kanelbullar när du på kvällen är hänvisad till något som inte kallas hem? Det är som att en liten stund få leka att du är som alla andra. ”Välkommen tillbaks imorgon.” Enligt Sven Bergenstråle och hans senaste forskning befinner sig i Sverige närmare 400 000 unga vuxna i en otrygg boende situation. Bara i Stockholm finns cirka 30 000 människor i akut behov av ett eget hem. Så länge ett socialt nätverk är intakt, att de exempelvis är mambo, bor i andra, tredje hand… eller sover på soffan hos någon kompis så hamnar de i rätt stapel i statistiken: De är bostadslösa - inte hemlösa. Steget är inte långt mellan de olika definitionerna. Det kan räcka med en utebliven hyra eller att kompisen tröttnar och vill ha sitt privatliv tillbaka, sitt eget hem för sig själv. En växande grupp i statistiken är ensamstående föräldrar. De vräks ofta utan hänsyn till barnet, med ett socialt omhändertagande som följd. Och en ny problematik uppstår. Inte sällan behandlas föräldrarna utifrån en i förväg bestämd mall och döms på godtyckliga grunder. Barnet då? Skall det behandlas utifrån en förälders eventuella hyresskuld? Det går inte att frånse att det någon gång behövs större åtgärder, men att generellt anta att barnet behöver ”behandlas” medger en skev syn på att missa en räkning. Ett barn som behöver ett tryggt hem, med sin eller sina föräldrar, förvisas till ett omhändertagande som i sin tur kan leda till kriminalitet, missbruk och därifrån vet vi att steget inte är långt – till hemlöshet. Många av de vi idag ser på gatan är en konsekvens av denna hållning. Vi har i dagens samhälle gjort ett slags ”problemöverföring”, man skulle kunna likna det vid att flytta pengar mellan konton. Gillar vi inte att det heter ”hemlös”, ja då skapar vi definitionen ”bostadslös”, det låter lite mer kliniskt och andra åtgärder kan sättas in. Den som råkar ut för detta bollande är naturligtvis individen, som ständigt möts av ”vi kan inte hjälpa dig i detta läge, du måste gå till …”. Efter ett par varv i denna byråkratismörja tappar vem som helst orken, tänk dig då att försöka stå på dig samtidigt som du ska försöka komma på var du ska vila för natten. ”Man måste vara frisk för att orka gå till doktorn” brukar många säga. Vad behöver en människa för att orka be om att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda?
Så istället för hjälp med borgensman, städning, medicinering, ekonomiska problem, sällskap eller vad som kan behövas för att klara ett eget hem, så läggs pengarna på härbärgen och liknande. Följden blir att en hemlöshetsindustri uppstår. De organisationer som får bidrag rycker självklart inte undan mattan för sig själva utan väljer att upprätthålla ordningen så som den ser ut. Det kanske rent av är så att det är praktiskt att ha kvar de hemlösa på gatan, för att vi ska slippa dem i våra bostadsområden, för att ändra på våra vanor. Om vi fortsättningsvis kan lägga den där femman i uteliggarens mössa kanske vi kan lyckas döva våra samveten och låtsas att vi gjort allt vi kan.
Problemet kanske inte egentligen är så enkelspårigt som vi vill tro, att det bara gäller att skaffa fram bostäder, det är kanske snarare vår inställning till vad vi tror att hjälp är. Är det att erbjuda det man har istället för att verkligen bry sig om vad individen behöver? Många av de hemlösa vi har idag skulle inte befinna sig i sin nuvarande situation om vi snabbt hade lyssnat och agerat.
Kritiska röster höjs ofta mot min roll som ordförande i föreningen Stockholms hemlösa, dessa höjs av avlönade personal i diverse vinstdrivande företag och ”frivilligorganisationer” uppbyggda runt och på hemlösa människors bekostnad.
SvaraRaderaKritiken handlar ofta om hur jag kompromisslöst förespråkar alla människors behov av ett tryggt hem och möjligheten till ett privatliv.
Många tycker att mitt ständiga tjatande om att omprioritera har varit allt för enkelt. "Ge hemlösa ett tryggt hem och därefter, utifrån detta hem stödja de som behöver detta med vad som krävs för att behålla det". De allra flesta i den här lukrativa ”hemlöshetscirkusen” anser att frågan blir mer intressant om den fragmentiseras, om den delas upp i åtgärder, om de hemlösa delas in i grupper och problematiseras.
Men så länge den ”hjälp” som idag ges uppenbarligen inte fungerar och utgår från vad jag själv som medmänniska anser mig behöva för att leva ett värdigt liv kommer jag fortsätta med det.
Dessutom måste hjälpen innefattas av att dela med sig av sin relativa "makt" över den hjälpbehövande och även av det personliga ansvar som krävs för att göra detta?
Hur ska annars människor i hemlöshet få makt över sitt eget liv och kunna ta det ansvar samhället kräver?
Hemlöshet är i grund och botten ett bostadspolitiskt problem som av någon underlig anledning övergått till att bli ett socialt vårdproblem.
Frågan vi alla måste ställa oss: Skulle jag vilja vårdas på ett "sjukhus" resten av mitt liv?
Och vad har egentligen en eventuell vårdfråga med rätten till ett tryggt eget hem med möjlighet till ett privatliv att göra?
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
I dag görs väldigt mycket som handlar om att lindra effekterna av hemlöshet. Frälsningsarmen, stadsmissionen, socialtjänsten och otalet andra organisationer omsätter enorma summor (hemlösheten omsätter idag runt elva miljarder kronor) och lägger ner en massa energi på att hjälpa människor som inte har ett tryggt hem.
SvaraRaderaHos dessa organisationer kan du få i stort sett allting, utom just ett tryggt hem. Vad hjälper det med pedikyr, internetuppkoppling, tid hos frissan, samtalsterapi och kanelbullar när du på kvällen är hänvisad till något som inte kallas hem? Det är som att en liten stund få leka att du är som alla andra.
”Välkommen tillbaks imorgon.”
Enligt Sven Bergenstråle och hans senaste forskning befinner sig i Sverige närmare 400 000 unga vuxna i en otrygg boende situation. Bara i Stockholm finns cirka 30 000 människor i akut behov av ett eget hem.
Så länge ett socialt nätverk är intakt, att de exempelvis är mambo, bor i andra, tredje hand… eller sover på soffan hos någon kompis så hamnar de i rätt stapel i statistiken: De är bostadslösa - inte hemlösa.
Steget är inte långt mellan de olika definitionerna. Det kan räcka med en utebliven hyra eller att kompisen tröttnar och vill ha sitt privatliv tillbaka, sitt eget hem för sig själv.
En växande grupp i statistiken är ensamstående föräldrar. De vräks ofta utan hänsyn till barnet, med ett socialt omhändertagande som följd. Och en ny problematik uppstår. Inte sällan behandlas föräldrarna utifrån en i förväg bestämd mall och döms på godtyckliga grunder. Barnet då?
Skall det behandlas utifrån en förälders eventuella hyresskuld? Det går inte att frånse att det någon gång behövs större åtgärder, men att generellt anta att barnet behöver ”behandlas” medger en skev syn på att missa en räkning.
Ett barn som behöver ett tryggt hem, med sin eller sina föräldrar, förvisas till ett omhändertagande som i sin tur kan leda till kriminalitet, missbruk och därifrån vet vi att steget inte är långt – till hemlöshet.
Många av de vi idag ser på gatan är en konsekvens av denna hållning.
Vi har i dagens samhälle gjort ett slags ”problemöverföring”, man skulle kunna likna det vid att flytta pengar mellan konton. Gillar vi inte att det heter ”hemlös”, ja då skapar vi definitionen ”bostadslös”, det låter lite mer kliniskt och andra åtgärder kan sättas in. Den som råkar ut för detta bollande är naturligtvis individen, som ständigt möts av ”vi kan inte hjälpa dig i detta läge, du måste gå till …”. Efter ett par varv i denna byråkratismörja tappar vem som helst orken, tänk dig då att försöka stå på dig samtidigt som du ska försöka komma på var du ska vila för natten. ”Man måste vara frisk för att orka gå till doktorn” brukar många säga. Vad behöver en människa för att orka be om att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda?
Så istället för hjälp med borgensman, städning, medicinering, ekonomiska problem, sällskap eller vad som kan behövas för att klara ett eget hem, så läggs pengarna på härbärgen och liknande. Följden blir att en hemlöshetsindustri uppstår. De organisationer som får bidrag rycker självklart inte undan mattan för sig själva utan väljer att upprätthålla ordningen så som den ser ut.
Det kanske rent av är så att det är praktiskt att ha kvar de hemlösa på gatan, för att vi ska slippa dem i våra bostadsområden, för att ändra på våra vanor.
Om vi fortsättningsvis kan lägga den där femman i uteliggarens mössa kanske vi kan lyckas döva våra samveten och låtsas att vi gjort allt vi kan.
Problemet kanske inte egentligen är så enkelspårigt som vi vill tro, att det bara gäller att skaffa fram bostäder, det är kanske snarare vår inställning till vad vi tror att hjälp är. Är det att erbjuda det man har istället för att verkligen bry sig om vad individen behöver? Många av de hemlösa vi har idag skulle inte befinna sig i sin nuvarande situation om vi snabbt hade lyssnat och agerat.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa